Separationsfasen!
Japp just det, där är Wilmer nu.
SVIN jobbigt då jag inte kan gå undan en sek utan att han börjar gallskrika.
Jag kan varken gå på toa, hämta posten, diska, ja vad som, som inte är i hans synfält.
Det är väldigt påfrestande på dagarna då jag verkligen är superlåst till honom, innan har det vart att man kan sätta han i sin gåstol och sen gå ut och diska tex, men nu BIG NO, ska vara med han och helst ska han klänga på mig ( vilket är mysigt ).
Spelar ingen roll ifall pappa Marcus håller honom, ser han att jag går iväg så blir det ett jävla liv.
SVIN jobbigt då jag inte kan gå undan en sek utan att han börjar gallskrika.
Jag kan varken gå på toa, hämta posten, diska, ja vad som, som inte är i hans synfält.
Det är väldigt påfrestande på dagarna då jag verkligen är superlåst till honom, innan har det vart att man kan sätta han i sin gåstol och sen gå ut och diska tex, men nu BIG NO, ska vara med han och helst ska han klänga på mig ( vilket är mysigt ).
Spelar ingen roll ifall pappa Marcus håller honom, ser han att jag går iväg så blir det ett jävla liv.
Hoppas att detta går över fort.
Men jag försöker visa extra mycket att jag finns här och att jag inte lämnar honom, ger lite extra kramar.
Men jag försöker visa extra mycket att jag finns här och att jag inte lämnar honom, ger lite extra kramar.
Någon som har något tips ?
Lite om " Separationsfasen "
Separationsfasen, det absolut jobbigaste språnget under barnets första år. Barnet klänger otroligt mycket, sover dåligt, äter dåligt, kan bli ilsk och gnällig och frustrationen är stor hos både vuxna och barn. Det är nu som det händer mest saker, många barn är otroligt frustrerade precis innan de lär sig krypa och när de bemästrar den konsten kommer nästa sak… mamma är inte samma individ som barnet! Barnet kan bli oroligt, speciellt vid insomning och under sömnen, och vaknar till flera gånger för att kolla så mamma finns kvar. Vid den här åldern har barnet sin första förälskelse, i mamma och pappa. Att få små kärleksbett, nyp, luggningar är inte ovanligt. Inte heller att få ett barn som verkar sitta fast på en som ett plåster. Ingen annan duger än mamma (och/eller pappa).
Kommentarer
Trackback
